Snöstorm i November

Baserad på verkliga händelser.

Jag har mina rötter i Iran. Ett land med mycket kultur och vandringssägner. Jag har varit dit och hälsat på släkt några gånger. Vid ett utav mina besök hos släkten, kanske för 8 år sedan, pratade vi om ett mycket märkligt fenomen. Jag kommer inte ihåg exakt hur vi kom in på det men jag minns att jag och mina kusiner satt och berättade spökhistorier för varandra och skrämde upp varandra. Min ena kusin berättade då en historia, som han påstod var sann, om jinner. Den handlade om att en vän till honom hade stött på en jinn på en fest utomhus. Jag förstod inte riktigt vad en jinn var så min moster förklarade för mig.

En jinn är (enligt koranen) en av Guds skapelser. De är en slags ökenande som likt människorna är skapad att tillbe Gud men inte alla gör det. De jinner som väljer att inte göra det förknippas i stället till shaitan (djävulen). Dessa varelser kommer i olika former, oftast inte synliga för människan men de kan välja att göra sig synliga och ta vilken form som helst. Ett djur eller kanske till och med en människa. Det finns också olika sorters jinner. En Ifrit är en skepnad av rök med vingar som är mycket smart och kan lura dig på en sekund att överlämna din kropp till denne.

Den 30:e november 2016 skulle jag på en tjänsteresa från Borlänge till Karlstad och tillbaka, över dagen. Denna sträcka har mycket dåliga tågförbindelser så jag lyckades övertala min chef att låta mig hyra en bil, detta skulle jag spara totalt fem timmar på. När dagen väl kom, kom även årets första rejäla snöfall. Det var snöstorm. Överallt på nyheterna uppmanades man att lämna bilen hemma eftersom att det rådde totalt kaos på vägarna.

Men jag satt redan i min hyrbil påväg till Karlstad. Jag hann inte en komma ut ur Borlänge då jag hade en flera kilometers bilkö framför mig på grund av en lastbilsolycka. Men efter många timmar av försiktigt körande kom jag fram till Karlstad. Jag gjorde det jag kom för att göra och sedan väntade resan hem.
Jag hatar att köra i mörker så jag försökte att åka tidigt. Trots detta var jag vetandes om att det blir nog minst en timmes körande i mörkret. Om jag bara visste hur fel jag hade. Väg 245 mellan Fredriksberg och Grangärde är inte den mest ultimata vägen att köra på i snöstorm, oplogad. Trots att hastighetsskyltarna visade upp emot 90 km/h körde jag aldrig högre än 50. Den blev mörkt och vindrutetorkarna gick på max. Kilometer efter kilometer möte jag bilar som fastnat och bilar som kört i diket. Tyvärr vågade jag själv inte stanna då den hyrbilen jag skulle haft egentligen inte blivit inlämnad när den skulle så jag fick en Renault Clio. Inte den ultimata vinterbilen..
Jag började bli lite nervös och varje gång bilen sladdade till litegrann hoppade jag till av rädslan att hamna i ett dike insnöad i mörket som täckte skogen omkring mig. Efter en stunds körande på vägen mötte jag en bil som saktade in och började blinka. Jag saktade ner och vevade ner rutan.

– Ursäkta, jag vill bara varna dig. Det har blåst ner en gran över din sida av vägen en bit fram. Så kör försiktigt.

Jag tackade, slog på helljuset igen och körde, om möjligt, ännu saktare hemåt. Plötsligt var granen framför mig. Jag hann bromsa in och körde om den men jag fortsatte inte utan något fick mig att stanna. Jag klev ur bilen. Jag gick mot granen och försökte lyfta av den från vägen. Förstod jag inte att den vägde säkert 100 kilo? När jag stod där med granens topp i mina händer, kände jag hur något swishade förbi bakom min rygg. Mellan mig och bilen. Jag fick iskalla kårar. Innan jag hann vända mig om swishade det bakom min rygg igen. Jag fick en stark huvudvärk från ingenstans. Värken ilade från huvudet och hela vägen ner i tårna som om någonting försökte ta över min kropp. Jag sprang till bilen, satte mig och låste dörrarna. Innan jag hann köra vidare såg jag det. Kanske 10 meter framför bilen stod en mörk, lång skepnad med vingar. Jag såg inget ansikte, tittade den på mig? Det kändes som att den stod där i en evighet men det måste ha varat någon sekund bara innan skepnaden swishade vidare in i den kolsvarta skogen. Huvudvärken hade släppt och de sista milen hem körde jag som på nålar. Jag kommer aldrig igen att köra den sträckan själv, speciellt inte i kolmörker och snöstorm.