Min berättelse blev med i Creepypodden!

För ett par veckor sedan bestämde jag mig att skicka min berättelse Snöstorm i november till Creepypodden. Jag tänkte att det är kanske en lite annorlunda berättelse mot vad dom brukar berätta. I måndags morse när jag kom till jobbet slog det mig att ett nytt avsnitt har släppts. Jag kanske borde kolla om min berättelse blev med. Jag bestämde mig för att kolla uppdateringen på deras Facebook-sida. Jag hann bara läsa inläggets första två ord: Persisk folklore…

Holy macaroni, tänkte jag och började lyssna. Min berättelse lästes upp först och det kändes väldigt konstigt att höra någon annan läsa upp mina ord. Men också ”wow”!

Så lyssna på Creepypoddens senaste avsnitt På väg.

http://sverigesradio.se/embed/episode/845398

Annonser

Snöstorm i November

Baserad på verkliga händelser.

Jag har mina rötter i Iran. Ett land med mycket kultur och vandringssägner. Jag har varit dit och hälsat på släkt några gånger. Vid ett utav mina besök hos släkten, kanske för 8 år sedan, pratade vi om ett mycket märkligt fenomen. Jag kommer inte ihåg exakt hur vi kom in på det men jag minns att jag och mina kusiner satt och berättade spökhistorier för varandra och skrämde upp varandra. Min ena kusin berättade då en historia, som han påstod var sann, om jinner. Den handlade om att en vän till honom hade stött på en jinn på en fest utomhus. Jag förstod inte riktigt vad en jinn var så min moster förklarade för mig.

En jinn är (enligt koranen) en av Guds skapelser. De är en slags ökenande som likt människorna är skapad att tillbe Gud men inte alla gör det. De jinner som väljer att inte göra det förknippas i stället till shaitan (djävulen). Dessa varelser kommer i olika former, oftast inte synliga för människan men de kan välja att göra sig synliga och ta vilken form som helst. Ett djur eller kanske till och med en människa. Det finns också olika sorters jinner. En Ifrit är en skepnad av rök med vingar som är mycket smart och kan lura dig på en sekund att överlämna din kropp till denne.

Den 30:e november 2016 skulle jag på en tjänsteresa från Borlänge till Karlstad och tillbaka, över dagen. Denna sträcka har mycket dåliga tågförbindelser så jag lyckades övertala min chef att låta mig hyra en bil, detta skulle jag spara totalt fem timmar på. När dagen väl kom, kom även årets första rejäla snöfall. Det var snöstorm. Överallt på nyheterna uppmanades man att lämna bilen hemma eftersom att det rådde totalt kaos på vägarna.

Men jag satt redan i min hyrbil påväg till Karlstad. Jag hann inte en komma ut ur Borlänge då jag hade en flera kilometers bilkö framför mig på grund av en lastbilsolycka. Men efter många timmar av försiktigt körande kom jag fram till Karlstad. Jag gjorde det jag kom för att göra och sedan väntade resan hem.
Jag hatar att köra i mörker så jag försökte att åka tidigt. Trots detta var jag vetandes om att det blir nog minst en timmes körande i mörkret. Om jag bara visste hur fel jag hade. Väg 245 mellan Fredriksberg och Grangärde är inte den mest ultimata vägen att köra på i snöstorm, oplogad. Trots att hastighetsskyltarna visade upp emot 90 km/h körde jag aldrig högre än 50. Den blev mörkt och vindrutetorkarna gick på max. Kilometer efter kilometer möte jag bilar som fastnat och bilar som kört i diket. Tyvärr vågade jag själv inte stanna då den hyrbilen jag skulle haft egentligen inte blivit inlämnad när den skulle så jag fick en Renault Clio. Inte den ultimata vinterbilen..
Jag började bli lite nervös och varje gång bilen sladdade till litegrann hoppade jag till av rädslan att hamna i ett dike insnöad i mörket som täckte skogen omkring mig. Efter en stunds körande på vägen mötte jag en bil som saktade in och började blinka. Jag saktade ner och vevade ner rutan.

– Ursäkta, jag vill bara varna dig. Det har blåst ner en gran över din sida av vägen en bit fram. Så kör försiktigt.

Jag tackade, slog på helljuset igen och körde, om möjligt, ännu saktare hemåt. Plötsligt var granen framför mig. Jag hann bromsa in och körde om den men jag fortsatte inte utan något fick mig att stanna. Jag klev ur bilen. Jag gick mot granen och försökte lyfta av den från vägen. Förstod jag inte att den vägde säkert 100 kilo? När jag stod där med granens topp i mina händer, kände jag hur något swishade förbi bakom min rygg. Mellan mig och bilen. Jag fick iskalla kårar. Innan jag hann vända mig om swishade det bakom min rygg igen. Jag fick en stark huvudvärk från ingenstans. Värken ilade från huvudet och hela vägen ner i tårna som om någonting försökte ta över min kropp. Jag sprang till bilen, satte mig och låste dörrarna. Innan jag hann köra vidare såg jag det. Kanske 10 meter framför bilen stod en mörk, lång skepnad med vingar. Jag såg inget ansikte, tittade den på mig? Det kändes som att den stod där i en evighet men det måste ha varat någon sekund bara innan skepnaden swishade vidare in i den kolsvarta skogen. Huvudvärken hade släppt och de sista milen hem körde jag som på nålar. Jag kommer aldrig igen att köra den sträckan själv, speciellt inte i kolmörker och snöstorm.

Creepypasta 

Ville bara tipsa om en nervkittlande spökhistoria som utspelar sig nånstans i Dalarna där jag bor. Den finns på Creepypasta, en blogg som drivs av journalisten Jack Werner. Historien utspelar sig i nutid, julen 2016 faktiskt…

Läs och rys!

The No Sleep Podcast

Nu har jag upptäckt en ny podcast med spökhistorier! Den heter som ovan The No Sleep Podcast och spökhistorierna läses av David Cumming (oftast).  Om du inte har svårt för att förstå engelska tycker jag du ska ge den en chans. Än så länge har jag lyssnat på tre avsnitt och jag är inte helt hundra övertygad ännu, tror att det kan bero på att jag varit okoncentrerad när jag lyssnat. Upplägget är likt Creepypodden på det sätt att olika personer läser en eller flera spökhistorier hämtade på nätet. Som jag förstått är de oftast från Reddits No sleep Forum.

Podcastens berättare David Cummings berättar med mycket upplevelse och han pratar tydligt så att man förstår. Jag gillar att dom använder mycket ljudeffekter, man hoppar till lite extra då när ”the build up drops” 😉
Berättelserna är mellan 10-20 minuter långa och innehåller inte alltför overkliga fenomen vilket gör det mer läskigt, eftersom det blir lättare att föreställa sig.

De tre avsnitten jag lyssnat på har bara blivit bättre och bättre så jag har höga förväntningar på kommande avsnitt.

Jag har en historia på lager som jag funderar på att skriva ut här.. Håll utkik!

Under tiden kan du prova att lyssna på The No Sleep Podcast. Perfekt på en mörk och kall hundpromenad.

screenshot_20161205-214125
The No Sleep Podcast

In other news…

Här om dagen skickade min syster en bild på mig från bröllopsdagen. Alltså jag är sååå perfekt brun och jag ser supersmal ut, haha! Känslan säger att jag gått upp några kilo sedan dess men vad gör det om hundra år.

received_1304005003003841
Snacka om att jag var nervös när bilden togs. Klockan är runt 11 och jag och mina tärnor skålade en sista gång innan avfärd till Silvbergs kyrka.

Creepypodden

Måste fortsätta lite på temat skräck. 

Jag följer ju även Creepypodden. Det är en podcast ledd av journalisten Jack Werner. I podden berättar Jack gamla och nya spökhistorier. Det är för det mesta lyssnarhistorier som skickas in och läses av Jack själv eller någon annan i hans team. Typ Ludvig Josefsson som har den bästa berättarrösten ever. 

Ett av mina favoritavsnitt heter En skogsvakts berättelser och handlar om en skogsvakt som berättar om märkliga upplevelser i skogen under arbetspass. 

Varje gång  jag slår på Creepypodden är det som att jag sluter ögonen och går in i en sagovärld där vad som helst kan hända. Den är så bra gjord och dom är så duktiga på att berätta. Om jag lyssnar på kvällen när jag ska sova kan jag bli så skrämd att jag inte somnar på ett tag. 

Om du gillar resande nackhår och pirr i magen så ska du prova att lyssna på Creepypodden med Jack Werner

Skräck

Ju äldre jag blir, desto mer lär jag mig om mig själv. Exempelvis har jag på senare tid lärt mig att jag älskar att bli rädd. Eller ja, det är mer någon slags hat – kärlek kring det. Trots att jag blir livrädd älskar jag att se skräckfilmer.Men det händer också ofta att jag slår på en skräckfilm och sen några minuter in bestämmer mig för att jag inte klarar av det, haha! 

För någon vecka sen upptäckte en, för mig, ny serie på Netflix. Den heter American Horror Story och är ren skräck rakt  igenom. Järnspikar vad bra den är. Jag har nyss börjat på säsong två och ser fram emot nästa avsnitt. De olika säsongerna är fristående ifrån varandra så det är en ny story nu i säsong två. 

För den som gillar skräck, kolla upp American Horror Story!

En annan grej jag fick för mig för ett par veckor sedan var att jag ville åka Det Spökar i Borlänge- rundan*. Det var läskigt när man liten i alla fall. Hade dock inte den skivan så det slutade med en biltur till Säters gamla mentalsjukhus. Snacka om vad mycket historia som ligger bakom ”Den fasta paviljongen”. Jag vågade såklart inte kliva ur bilen och titta in men jag googlade bilder och fick se det här blogginlägget med fakta och bilder. Kolla om du vågar.. 

*Det spökar i Borlänge är en bok skriven av Eva Diffner. Boken berättar om olika ställen i Borlänge där det spökar. Det finns en ”ljud-skiva” som man kan lyssna på i bilen för att åka runt och se de olika ställena där det spökar. 

Känner rent spontant att det kan bli fler skräck-inlägg i bloggen. Hur kommer det sig att man gillar skräck? Att bli skrämd?