En utav de lyckligaste dagarna i mitt liv

Innan jag börjar berätta om den här dagen vill jag bara ge en statusuppdatering gällande mina cellförändringar. Precis som min magkänsla sa (den har rätt 9 av 10 ggr vilket är skrämmande) så blir det operation för mig. Fått en tid i början av maj och tiden dit är relativt kort men känns oändlig. 

 

När jag var omkring 10-11 år så hittade jag en massa CD-skivor i en låda vid pappas ”data-station”. Det var ju vid den här tiden som jag började få en tonårsidentitetskris och det var något med dom här skivorna som lockade mig. Det var bara en massa blandad hårdrock och punk. Jag lyssnade igenom alla skivorna som innehöll Iron Maiden, Dia Psalma, Dökött och massa annat smått och gott. Men det var ett specifikt band som jag fastnade för – Metallica. Jag fick en slags uppenbarelse och blev nästan religiös. Jag hade hittat min identitet! Jag lyssnade igenom all deras musik som fanns och kollade på massa youtube-klipp och lärde mig allt om varenda bandmedlem. Genom min pubertala förvirrande förändring var Metallica min enda tröst och konstanta punkt. Dessutom upptäckte jag hur mycket fans dom hade runt om i hela världen, vilket fick mig att känna mig en del av något – The Metallica Family.

Sommaren jag skulle fylla 16, 2007, skulle jag äntligen få se mina stora idoler och förebilder. När nyheten släpptes var det ingen tvekan om att jag skulle dit, det var helt självklart. För mig i alla fall men inte för mina föräldrar. Mamma motsatte sig det här och var väldigt orolig. Jag hade gjort klart för dom att detta kommer att hända, jag ska dit! Till slut gav pappa med sig och erbjöd sig att åka dit med mig, han var ju trots allt också ett fan. Det sjuka är att jag minns att vi köpte biljetterna bara några dagar innan konserten. Jag antar att det berodde på att jag ”inte fick” åka först och när det blev ok om pappa följer med var ju den stora dagen bara ett par dagar bort. Den som någonsin köpt konsert-biljetter till någon stor artist/band vet att biljetterna tar slut inom 1 timme efter att dom släppts.

Det slutade med att pappa köpte biljetterna åt oss i andra hand för flera tusen (så himla tacksam ❤ ). När jag har bestämt mig för att jag vill något så blir det av, dessutom hade jag bestämt mig för att jag skulle stå längst fram, allt eller inget liksom. Jag skulle se dom på nära håll, så var det bara! Aftonbladet skrev ett par dagar innan konserten att fansen redan hade börjat köa utanför Stockholm Staidion och jag tänkte att då måste vi också åka dit! Jag och pappa packade med varsin sovsäck och bilade till Stockholm där han campade utanför stadion tillsammans med mig och ett par hundra andra trogna fans. Fattar du? Min pappa gjorde allt detta för mig.

En natt i kön gick förbi och den stora dagen hade kommit. Så fort våra biljetter blivit avlästa SPRANG jag in och ställde mig längst fram vid stängslet. Jag var inte ensam, första raden var redan fylld och flera timmar innan konserten började alla dessa människor runt omkring mig att trängas. Så blev det dags för förbandet som var HIM. Jag kände till HIM och hade väl lyssnat på lite utav deras låtar men var inget fan, dessutom klassades dom som ”emo” vilket inte var något jag ville förknippas med. Det visade sig att ingen i publiken ville se dom. Så fort Ville Valo klev upp på scenen började det stora publikhavet bua och kasta upp skräp på scenen, helt absurt jag vet. Men samtidigt förstår jag upprördheten eftersom det var på något sätt förödmjukande att Metallica fick ett förband som HIM. Publiken buade och slänge upp en massa skräp och till slut blev Ville fly förbannad så han kastade micken och tog en gitarr och kastade även den i golvet och stormade ut. Haha, så jäkla pinsamt…

Nu var det bara minuter kvar innan jag skulle få se mina idoler. Jag stod längst fram men blev hela tiden tryckt bakåt. Musik spelades i högtalarna. Bland annat AC/DCs ”Long way to the top if you wanna rock n roll”. Publiken gungade med och jag visste att snart är det dags. Så stängdes musiken av och på skärmarna visades en scen ur The good, the bad and the ugly med Ennio Morricones Ecstacy of gold (som för övrigt var vår brudmarsch på bröllopet). Jag märkte hur publiken taggade till mer och mer och jag förstod att nu är det nära. Nu efter några metallica-konserter i bakfickan vet jag såklart att allt detta är standard för alla deras konserter.

PANG sa det och där stod dom. Några meter ifrån mig och tittade ut mot mig och hela publikhavet. Jag kände hur min underläpp började darra och kom en en liten men jävligt hård tår som rann ner för min kind. Det var Creeping death som spelades och ju längre in i låten vi kom desto längre bak hamnade jag. Sen är hela konsertminnet ett stort känslosvall. Pappa var bakom mig hela tiden och vid ett tillfälle i slutet fick jag sitta på hans axlar och jag sökte febrilt ögonkontakt med någon av dom samtidigt som jag gjorde hjärtsymbolen med mina händer. Vid det här tillfället LOVAR JAG att min älskade favorit Kirk Hammet tittade och fångade min blick för en hundradels sekund och nickade. ”Du inbillar dig”, tänker du nu men det skiter jag i. Det var min uppfattning av den hundradels sekunden och den lever jag på än idag! 😀 Mitt i natten när konserten slutade körde pappa hem oss och jag har aldrig sovit så gott som jag gjorde den natten.

Jag på pappas axlar på en annan Metallica-konsert några år senare. The big four i Göteborg om jag inte minns helt fel . Jag har nog varit på 5 eller 6 Metallica-konserter totalt.

SVTs inslag om konserten.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s