Tråkiga besked 

I januari gjorde jag cellprov som man gör vart tredje år. Det var min andra gång och inget konstigt förutom att jag (som säkert många andra) tycker att det är obehagligt. Lite över en månad senare fick jag veta att jag hade cellförändringar och fick tid för vidare utredning. Första tanken var en miljon frågor som jag inte vågade fråga någon, jag fick ju minimal info om vad som händer härnäst. Så jag googlade mig till vad som skulle hända på kommande besök. Hade jag inte gjort det hade jag inte haft någon aning eftersom jag som sagt fick bristfällig info. 

Igår var den fruktade dagen här då jag fick åka in på gyn där dom tittade med kamera och höll på en massa. Det gjorde ont på mig. Jag kanske är konstig men redan där gjorde det ont. Sen ser jag hur gynekologen börjar packa upp en tång. 

– Nu ska jag ta lite extra prover på de områden jag ser har förändringar. 

Sedan sa det ”knips” två gånger och jag kände att jag höll på att dö. Det gjorde så in i helskotta ont så tårarna rann. Hade ringt till gyn innan och berättat att jag är känslig och får ont av bara ett vanligt cellprov men det hade min läkare inte blivit informerad om… 

Upplevelsen är mycket olika från person till person. Vissa kan tycka att detta är en piece of cake. Det går ju trots allt väldigt fort och läkaren har gjort samma procedur hundratals gånger innan. Alla känner nog olika efter ett sånt här besök och jag gar läst om männiksor som inte alls uppfattar det som en stor grej. ”Det känns som ett myggbett” har jag läst i nån tråd. För mig var upplevelsen nästintill traumatisk. Inte nog med att jag var nervös, exponerad och spänd, det gjorde ont! Och det värsta var att ingen sa någonting om vad jag hade att förvänta mig förrän jag frågade. 

När jag fick det här beskedet kände mig mig illa till mods och ensam. En googling så är man ju död inom en månad… Men när jag började prata om det märkte hur vanligt det var. Jag är inte ensam. 

MEN cellförändringar är INTE cancer utan om de lämnas obehandlade KAN det kanske bli cancer om 10-15 år. Detta är ett vanligare fenomen än man kanske tror och de allra flesta kvinnor som behandlats har sedan blivit helt bra. Följer man upp är det ytterst liten risk att det utvecklas till något allvarligare.
Tycker det är så hemskt att det pratas så lite om det och att man får så bristfällig information från sjukvården, vilket leder till att man söker svaren själv och då blir det inte alltid så bra. Snacka om att jag gjort en höna av en fjäder liksom. 

Nu dröjer det en månad till innan jag får provresultat från den biopsi som gjordes på mig (den köttbiten som togs ifrån min kropp med en tång). Antingen ser det ok ut och jag får avvakta och åka in på tätare kontroller eller så blir det operation. En konisering där man tar bort den delen med cellförändringar. Min magkänsla säger att det blir operation för mig. 

Igår efter besöket kom min älskade mamma med blommor (krukväxt) och choklad ❤ och min underbara kollega och vän, Lisa, överraskade mig med så himla fina kuddar från Ikeas nya kollektion. Är så tacksam för att jag har vänner som Lisa i mitt liv!

Brukar inte vilja dela med mig av min privata hälsa men nu gör jag det i hopp om att någon därute som fått lika besked inte känner sig ensam. Ta hand om er! 

PS. Jag är lite dramatisk jag vet, men det är bara så jag är.  

Annonser

One Reply to “Tråkiga besked ”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s